Björn Olsén - en/vis målare
Måleriets status har varierat under modernismens tidsepok. Denna konstform har heroiserats mer än något annat medium men också ifrågasatts i vår samtid. Debatten om måleriets död tog fart under slutet av 60-talet och början av 70-talet då allt fler i måleriets reduktiva tendenser tyckte sig se den sista fasen i måleriets utvecklingshistoria. I USA där rörelsen var mest utbredd kallades detta för fundamentalt måleri, Robert Rymans framstod som rörelsen främsta förespråkare med sin vita monokromer, där alla små detaljer, från dukens storlek till dess textur, spännramens tjocklek och upphängningsanordningar var en självklar del av måleriets inneboende regelsystem. Allt som uppfattades som metafysisk var en dödssynd enligt den modernistiska doktrinen som förespråkade ett måleri för måleriets egen skull.

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet kom reaktionen. Måleriet började inlemma icke-måleriska fenomen inom sina ramar, en komplex ikonografi ofta med historiska förebilder förankrade i den regionala kulturhistorien och med ett symboliskt innehåll. Många konstnärer under 80-talet sökte sig till rötterna i den nordiska traditionen, men i motsats till många av 80-talsmålarna är det inte landskapet som utgör Björn Olséns måleriska utgångspunkt.

Björn Olséns målningar framstår som fullmatade av organiska formationer som en trädkrona, en snökristall, ett spindelnät, ett stycke natur som inte är så tydligt definierbar. Målningarnas komplexitet ökar också genom att de ofta är sedda ur ett udda perspektiv som oscillerar mellan det mycket nära och hisnande rumsliga utflykter som en nebulosa eller dramatiska protuberanser i det utvidgade fältet.

Målningarna präglas inte heller av naturens färgskala. Naturen finns där likt en grundton eller en resonansbotten, men det är snarare den efterbild som uppstår när man blir bländad av solljuset eller snökristaller som ger målningarnas dess färgskala och kanske skulle kunna betecknas som psykedelisk eller sinnesutvidgande. Med andra ord ett måleri fyllt av lugn och kontemplation.

Trots den organiska komplexiteten och den elaborerade färgskalan så hålls Björn Olséns målningar samman av hans val av ett kvadratiskt format som är ett värdeneutralt ställningstagande. Med sin formella stränghet reduceras rumsligheten till en fråga om figur och bakgrund som är den konkreta utgångspunkten i hela modernismen. Målningen överger inte det estetiska fältet till förmån för den omgivande verkligheten. Kvadraten kontrasterar mot det liggande formatet som är förbundet med landskapet, men också med det stående formatet som förknippas med porträttet. Eller kanske skulle man kunna säga att kvadraten inte är varken eller, utan både och. I så fall är kvadraten ett porträtt av landskapet, en inre natur. I Björn Olséns undersökning av måleriets djupdimensioner framgår det klart att det inte finns något som kallas en renodlad konkret konst. I hans måleri utgör naturen den metafysiska dimensionen, även om konstnären håller den inom det modernistiska regelverkets ramar. Björn Olsen inte bara är en envis målare, utan också en vis målare.

Bo Nilsson